Rättsligt ramverk för bemötande

Åtgärder för att bemöta otillbörlig informationspåverkan och vilseledande information måste vara rättsenliga och respektera yttrande- och informationsfriheten.

Myndigheter får vidta åtgärder för att bemöta sådan information först efter att den spridits, men kan vidta förebyggande åtgärder om de inte hindrar åsiktsfriheten eller en fri debatt. Yttrandefrihet och informationsfrihet innebär att enskilda har rätt att uttrycka sig och ta emot information, och myndigheter får inte censurera eller hindra yttranden utan lagstöd.

Yttrandefriheten är inte absolut, och vissa yttranden kan vara sekretessbelagda eller straffbara, vilket kan motivera myndigheternas åtgärder. Myndigheter kan agera för att bemöta vilseledande information som rör deras verksamhet, särskilt i områden där främmande makt försöker utnyttja politiska skiljelinjer. Bemötandeåtgärder måste vara sakliga, opartiska och begränsade till myndighetens uppdrag.

Vid bemötande av medier får myndigheter inte påverka publicistiska beslut, men i vissa fall kan de vidta åtgärder, särskilt om det handlar om säkerhet.

Legalitetsprincipen: Myndigheter måste ha rättsligt stöd för alla åtgärder de vidtar.

Särskilda informationsuppdrag: Vissa myndigheter har explicita uppdrag att bemöta informationspåverkan.

Allmänt informationsuppdrag: De flesta myndigheter har informationsuppdrag som rör deras verksamhetsområde, vilket ger dem rätt att bemöta vilseledande information inom det området.

Serviceskyldighet: Enligt förvaltningslagen ska myndigheter informera allmänheten om sin verksamhet, vilket kan innefatta att bemöta informationspåverkan.

Yttrandefrihet: Bemötandeåtgärder får inte inskränka enskildas yttrandefrihet.

Objektivitetsprincipen: Myndigheter måste vara sakliga och opartiska i sitt bemötande, även när de bemöter falsk information.

Opinionsbildning: Myndigheter bör vara försiktiga med att utforma bemötandeåtgärder som kan uppfattas som opinionsbildning.

BBS-lagen: Myndigheter som tillhandahåller elektroniska anslagstavlor, till exempel sociala mediesidor, har ansvar för att ta bort olagligt innehåll.

Sociala medier erbjuder möjligheter men också särskilda skyldigheter för myndigheter.

• Myndigheter med egna sociala mediesidor har ansvar att hålla uppsikt och ta bort straffbara meddelanden. Alla åtgärder ska utformas för att inte hämma yttrandefriheten och ska vara väl underbyggda och objektiva.

• Sociala medier underlättar snabb spridning av information och budskap, vilket gör dem till en attraktiv kanal för spridning av desinformation och påverkanskampanjer. Det är också ofta svårt att veta vem som står bakom ett användarkonto, vilket försvårar arbetet med att bemöta felaktig information.

• Myndigheter har inget krav på att vara aktiva på sociala medier, men det kan finnas fördelar med att närvara för att kunna upptäcka och möta informationspåverkan. Sociala medier kan även vara effektiva för att nå ut till specifika grupper, särskilt i krissituationer.

• Myndigheter som använder sociala medier behöver ta hänsyn till det enskilda sociala mediets logik och se inlägg i ett större sammanhang online. All information som publiceras på myndighetens sociala medier måste följa kraven på saklighet och opartiskhet. Myndigheter bör ha interna riktlinjer för hur de använder sociala medier, och det ska tydligt framgå att det är myndigheten som är avsändare.

• Myndigheter kan ha skyldighet att ta bort otillåten information från sina sociala mediesidor, detta regleras i lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen). Enligt BBS-lagen har myndigheten en skyldighet att hålla uppsikt över tjänsten och ta bort meddelanden som uppenbart omfattas av vissa brott, men myndigheten behöver inte avgöra svåra gränsdragningsfall.

• Även om myndigheten är skyldig att ta bort vissa meddelanden, har de också rätt att bemöta falsk information med korrekt information. Det kan även vara motiverat att förklara varför ett visst yttrande har tagits bort.